Säsong två av mot alla odds har startat. Jag är lika kluven till det där programmet i år som jag var inför första säsongen. Jag kan inte komma fram till vad jag känner inför eller tycker om programmet. Jag tittade iaf och en sak berörde mig starkt. Mot alla odds är en tvserie där 10 personer med olika funktionshinder ska klara en äventysresa. Det som berörde mig var hur stark identifikationen kan vara. Två av deltagarna har samma skada som jag själv har och känslan av att jag kände igen mig själv i deras rörelsemönster berörde mig. Det var känslan av att veta hur det känns. Ena stunden blir jag peppad av Programmet att utmana min kropp fysiskt mer än vad jag gör idag. Gå längre och i svårare terräng. Klara mig helt utan kryckorna osv. Andra stunder blir jag arg för jag tycker att det är nog utmaning att klara vardagen som idag när jag storhandlat på en stormarknad full med påskstressade kunder. Tagit mig fram i halka, fått in allt i bilen, kört hem och sedan kånkat in de tunga kassorna från bilen till huset på en gång som är isig och lerig på samma gång. Nu känna hur smärtan efter överbelastning sprida sig i kroppen.
På bilden ser ni min lilla hund som mot alla odds, idag lärt sig att hoppa upp i soffan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar