På egna ben!?!

Idag har jag hämtat min hund, en liten liten blandrashane på 8 månader. Han verkar ha ett väldigt bra lynne. Fastnade för honom direkt trots att jag aldrig varit förtjust i små hundar. Men det här är en stor hund i liten kropp. En sak stör glädjen (och det irriterar mig) och det är hur mycket jag påverkas av mina föräldrars inställning. I min familj har det alltid varit viktigt med ordning, reda och planering. Det tycker jag också att det är men jag har i "mitt nya liv" i rehabiliteringen efter min utmattningsdepression försökt att bryta upp lite ifrån det. Kontrollbehov och perfektionism till förmån för att leva lite mer nu, närvarande och äkta. Intellektuellt kan jag säga att det kanske inte var det bästa beslutet att köpa hund nu när jag inte vet hur min framtid ser ut, men jag vet att hunden oavsett vad inte kommer att behöva vara ensam hemma flera timmar etc. Jag har tänkt över det noga om än inte så länge som jag brukar för jag är känd för att älta och vela. Jag känner att jag gjort något som är bra för MIG men ändå finns en liten ångestklump i halsen för att mina föräldrar tycker att jag borde väntat. Det är svårt att bryta invanda mönster trots att jag påminner mig själv om att jag är vuxen, har rätt att fatta egna beslut och själv ta ansvar för konsekvenserna.