onsdag 25 juli 2012
Kluvna känslor till bloggen
Jag börjar känna mig oinspirerad till den här bloggen. Det här med att vara anonym har sina baksidor som lätt gör att intresset svalnar hos både läsare och skribent tror jag. Jag tycker att det känns tråkigt att inte kunna visa bilder och svara på era frågor fullt. Samtidigt är det skönt att ha sin fristad och kunna skriva precis det som faller på. Jag har en fotoblogg kanske skulle jag ta modet till mig och använda mera ord i den men eftersom den följs av både släkt och vänner känns det läskigt. Det är en svår balansgång hur mycket man ska lämna ut om sig skälv på nätet. Ibland känner jag också det som en plikt att ta till vara på och förmedla de erfarenheter jag gör som en person med funktionshinder. Men ibland känner jag mig också väldigt trött på den biten eftesom jag var handikapp - politiskt engagerad i tonåren. Min yrkesroll gör också kanske att behovet av integritet ökar. Hmn jag får fundera vidare. Jag vill iaf fortsätta blogga. Vet bara inte hur.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag kände precis som du innan, men att lägga upp bilder på sig själv, familj m.m Men som du säger bloggen blir med intressant & personlig om man delar med sig utav bilder & sig själv. Min blogg har ökat drastigst sedan jag böjade ta egna bilder & visade bilder på mig själv & min familj.Alla är ju nyfikna ;-) Ha en bra dag i solen/Tweety
SvaraRaderaJag förstår hur du känner. Jag är väldigt restriktiv med bilder på mig själv och människor omkring mig men jag har märkt en ökning i besökarantal sedan jag började ha med fler bilder, trots att de är ganska anonyma.
SvaraRaderaHej! Nu är jag tillbaka med bloggande efter nedläggning av min tidigare blogg :)
SvaraRaderaInte tycker jag att en blogg behöver vara ointressant bara för att man inte har bilder i den!
Ibland kan det nog vara viktigt att få vara helt anonym.
Vad jobbar du som? Jag bloggar också anonymt och förstår precis vad du menar...men jag har en ganska trogen läsarkrets, även om de är få...kanske kan du ha bilder med, fast inte på ditt ansikte?
SvaraRaderaJag förstår dig men jag kan trösta dig med att när du beslutat hur du vill gå vidare så kommer det att kännas helt rätt. Än är jag glad över mitt beslut.
SvaraRaderaBara för att jag gör det i mitt eget namn numera har jag inte berättat för de jag känner att jag bloggar. Skulle någon hitta mig så må det så vara. Jag är bara mig själv och passar inte det så är det inte mitt problem.
Du om nån vet hur jag tampades med mina funderingar innan och när du tar beslutet kommer du veta att det är rätt oavsett vad det blir. Säg bara till om jag ska följa dig vidare någon annanstans ;)
Sådant funderar jag över också, men på något vis hankar jag ändå vidare. Klart att egna foton är trevligt men inte avgör det om jag läser en blogg eller inte. Jag skulle ändå tycka det vore trist om du slutade (även om jag själv mer och mer kommit att uppskata Facebooks snabbhet).
SvaraRadera