Jag måste erkänna att det faktiskt var svårare att komma hem från resan än att vara iväg på den. Den rörde upp känslor och nu har jag inte längre kvar min tröst (ätandet). Nu måste jag stå ut med känslorna. Det kom känslor kring om det alltid ska vara såhär? Jag kommer aldrig mer äta/dricka det där? Lever jag det liv jag vill leva? etc etc. Jag har svårt med separationer och svårt att stå ut med tomheten som uppstår när något som jag längtat efter är över. Detta i kombination med trötthet tror jag bidrog till röran i huvudet och till klumpen i halsen. I morse när jag hade mitt dagliga samtal med min sponsor fick hon mig att berätta lite av mina tankar. Det var skönt att säga dem högt. Hon gav mig ett råd som jag ska försöka ta till mig. Att inte ta några större beslut under det första året i drogfrihet eftersom det är mycket som händer då. Om jag tänker att jag inte ska ta några större beslut kanske grubblerierna minskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar