Motstånd

Något som jag tycker är svårt att förhålla mig till är mitt eget motstånd. Jag har ju alltid före utmattningen pressat mig själv väldigt hårt och nu försöker jag lära mig ett nytt sätt, ett sätt där jag är mer lyhörd inför känslor och andra uttryck. Nu efter utmattningen känner jag motstånd inför det mesta, så kände jag aldrig tidigare, eller kanske gjorde jag det men kände inte efter. Balansgången är svår för som det är nu måste jag puscha mig själv inom vissa områden ( tex det sociala ) och hålla tillbaka på andra ( tex arbetet). När det gäller arbetet tänker jag aldrig att jag ska avböja något, det har prio ett. Kanske inte för att jag egentligen vill att det ska vara så utan för att det känns som om det måste vara det. Någon slags inbyggd pliktkänsla. När det gäller sociala saker måste jag verkligen tvinga mig själv. Jag är egentligen en social person, jag gillar att umgås med vänner, har inte svårt för att prata med folk etc. Men det har hamnat sist på priolistan när det gäller min ork. Detta trots att jag vet att jag brukar må bra när jag väl är iväg och att jag brukar vara fylld med positiv energi när jag kommer hem.

Ikväll har jag en social aktivitet inplanerad. Motståndet är stort och jag har enorm lust att meddela att jag inte kommer. Välja den enkla vägen, dra mig ur, slippa byta om och ge mig ut i halkan, stanna i soffan med myskläder i tryggheten och se på TV. Men ikväll tänker jag inte lyssna på motståndet och tröttheten. Jag tänker ge mig iväg, men jag är trött på brottningsmatchen med motståndet. Jag vill känna glädje och lätthet även innan och inte bara efter.