När jag blev utbränd tappade jag bort mig själv. Jag gillar egentligen benämningen utmattningsdepression bättre för det talar om precis vad det är. Åh andra sidan är utbrändhet också ganska talande. Hur som helst blev jag deprimerad och tappade min ork och lust till det mesta. Jag klarade inte längre av att leva mitt liv. Jag fick inte i hop viktiga saker i mitt liv och kunde inte ta hand om mig själv på ett bra sätt. Förmågor som att läsa, skriva, sova och tänka logiskt försvann. Jag blev känslig för ljud, ljus och lukter. Jag orkade inte delta i det sociala livet. Jag orkade inte äta mat. Jag levde på måltidsersättningar varvat med chips, godis och egenkomponerade röror kryddade med en stor mängd ångest. Sovrummet med de neddragna gardinerna blev min borg. Jag tappade bort viktiga saker för mig, som min tro, mina värderingar, drömmar, önskningar och gränser. Jag tappade bort mina intressen och det som var jag. Jag gjorde aldrig något aktivt ställningstagande när jag valde bort vänner, aktiviter, Gud, intressen, den bra maten, motionen och motivationen utan det var som om tröttheten bjöd in likgiltigheten och likgiltigheten övertog allt. När jag tvingade mig själv att börja leva igen fanns jag inte kvar. Kanske var desperationen för stor. Jag gjorde saker som jag idag ångrar. Jag gjorde saker som inte var jag för jag fanns inte där. Nu arbetar jag varje dag för mitt tillfrisknande och för att återta glädjen i livet. Jag är tillbaka på många plan men långt ifrån på alla. Kanske kan livet aldrig bli helt som förr. Det är både en sorg och en glädje. Mitt livet går fortfarande lite mer i moll än vad det gjorde tidigare och jag saknar min spontana glädje och närhet till skratt. Nu tror jag det handlar om att minnas vad jag tidigare tyckte var kul. Det är otroligt speciell känsla när jag blir påmind om och kan återupptäcka sådant som tidigare givit mig glädje och njutning. En sådan aha-upplevelse fick jag igår när jag hör och häpna såg på "På spåret" och fick höra Nicolai Dunger sjunga. Ja just det.... Han tyckte jag väldigt mycket om.
Det är ledsamt att läsa om vad utbrändheten har gjort, men det är bra att du är medveten om det och jobbar på att hitta tillbaka till dig själv. Det låter som att du är på god väg och har styrkan och orken att ta tag i det och jobba dig igenom det för att hitta dig själv, på riktigt, igen. Kram
SvaraRaderaTack! Kram
RaderaJag känner så väl igen mig i mycket av det du skriver. Lider av utmattningssyndrom sedan många år tillbaka och har börjat resan tillbaka till mig själv. Men riktigt som det var förr blöir det nog aldrig. Livet kommer att gå i ett långsammare tempo.
SvaraRaderaHoppas att allt går bra med dig! Du har varit så duktig när det gäller vikten.
Kram och Pepp!
Tack detsamma!
RaderaÅh, vad jag känner igen mig! Jag har ju gjort en liknande resa. Folk sa att jag var tom i ögonen, och så kändes det. Jag var liksom tom inombords. Jag brukar likna det vid att jag svek mig själv och inte längre hade tillgång till mina egna förmågor. Det som tog längst tid var att återfå tilltron till mig själv. Det viktigaste steget var dock att till 100% tro på att det ska bli bra, och att jag ska fixa det själv. Annorlunda förvisso, för mina nya erfarenheter påverkar mig fortfarande dagligen. Men annorlunda behöver inte vara dåligt.
SvaraRaderaKram, Pernilla be
Det har du säkert rätt i att man måste tro att det är möjligt. Lätt att bli otålig. Kram
Radera