Matminnen

Den senaste uppgiften i kursen "tänk dig smal" har fått mig att inse att jag väldigt sällan njuter av mat. Uppgiften handlar om att äta långsamt och närvarande.

Mat har så långt jag kan minnas varit något problematiskt för mig. Om jag vill kan jag dra det ända tillbaka till spädbarnstiden då jag sondmatades istället för att amma.

Under hela min uppväxt var det sedan mycket som jag inte gillade. Många vanliga saker som man borde gilla kunde jag inte få i mig. Jag var känslig för konsistenser, hade svårt för att svälja och lätt för att få kväljningar. Mina föräldrar var förstående men hos dagmamman och i skolan var det en ständig kamp vilket gjorde att jag alltid hade ont i magen (av oro) tills matsituationen var avklarad. Jag åt lite borta och mer hemma och komplimenterade med mackor när det serverades mat jag inte tyckte om.

Jag blev tidigt medveten om vikten, träffade dietist och fick restriktioner om vad och hur mycket jag skulle äta. Maten blev därmed problematisk på ett nytt sätt.

Sockerälskare och mackälskare har jag alltid varit. Det kändes som ofarlig mat och kopplades till avkoppling och fest men å andra sidan inte bra att äta.

När jag mår dåligt idag (stress) är illamåendet min akilleshäl, jag blir inte sugen på mat utan vill fly till mackorna.

När jag nu fick den här uppgiften att äta långsamt och njuta blev det tydligt för mig att jag sällan njuter av maten. Jag försöker få maten avklarad så fort som möjligt precis som när jag var mindre och inte kunde välja mat själv.

Ett annat problembeteende är att jag lätt kan avstå från godsaker i sällskap med andra men äter dem gärna i ensamhet eller i smyg, då under stress, skam och inte under större njutning. Visst kan det också finnas ett visst  välbehag/kick men den effekten är MYCKET kort.

Slutsatsen jag gör är att jag behöver "sluta fred" med maten och med mina många dåliga matminnen från uppväxten.

Posted via mobilen