onsdag 19 oktober 2011

SNABB HJÄRNA I SEG KROPP

Handikapp är ju något situationsbundet. Först när det uppstår ett hinder/svårighet blir jag handikappad. I en anpassad miljö blir svårigheterna färre. I en bok jag skumläste stod det att föräldrarnas upplevelse av barnets funktionshinder/ handikapp påverkas av hur deras personligheter samspelar . Dvs i en familj där föräldrarna har ett lugnt temperament och en lugn takt upplevs ett rörelsehindrat barn, som kräver mer tid och tålamod som mindre handikappat, än i en familj där det är ett högre tempo. Samma sak gäller när det gäller tex ban med adhd, deras handikapp blir enligt boken mindre i en snabbare familj och vice versa.

Detta fick mig att tänka på mitt eget temperament och tempo. Jag har själv alltid sett mig som en väldigt lugn och sansad person, men samtidigt har jag alltid älskat när jag fått uppleva fart i tex diverse fordon. Jag har också märkt att det påverkar mitt humör positivt. Att för en stund få kliva ur det sega för att få uppleva lite tempo får mig att le och må bra. Jag behöver mycket intellektuell stimulans och trivs med tempo och utmaningar även i arbetet.

Det är först under rehabiliteringen från min utmattningsdepression som jag förstått att jag kanske inte alltid är så lugn som jag trott. Jag har lärt mig att känna igen och sätta ord på en stor inre stress. Jag är inte (längre) lugn som en filbunke i alla situationer. Jag drabbades av panikångest, oro, rastlöshet , stänger av kroppsliga signaler ect. Jag vågar nu släppa fram känslor av ilska och frustration över att allt jag ska göra tar väldigt lång tid och kräver mycket mer energi än vad det gör för andra utan funktionshinder.

Det jag tydligast sörjt eller saknat när det gäller mitt funktionshinder så är det upplevelsen att få springa,  förlytta mig snabbt, få upp pulsen och ut med adrenalinet. I min kropp går allt sakta, trögt, tungt och stelt.

Hur har de fysiska förutsättningarna påverkat min personlighet? Kanske är jag egentligen ingen lugn person? Kanske har jag formats till att bli det för att stå ut med min egen situation? Vad händer med måendet när psyket och kroppen inte stämmer överrens? Frågor som väckts i mig som jag inte har något svar på.

2 kommentarer:

  1. Jag tror man måste både gasa och bromsa, fast inte samtidigt. Jag är en snabb person, mer på insidan än på utsidan. Jag är snabb i tanken, och får mycket gjort. Däremot är jag inte en sådan person som rusar fram, står och hoppar irriterat i köer etc. Jag är effektiv men sansad, och väljer att inte irritera mig på köer, varken i affären eller i trafiken. Däremot behöver jag ladda batterierna oftare nu än tidigare. När barnen var små tänkte jag "aktivitet varannan dag, vila varannan". Och det tänket behöver jag för mig själv nu också, även om det sällan blir tid att vila varannan dag utan mer en timme då och då. Istället för att tvinga mig att städa och tvätta tänker jag "kroppen och skallen är trött, jag vilar nu så orkar jag sen". Och efter vila blir det både enklare och roligare att göra saker, även så tråkiga saker som att städa.

    Kram, pernilla be

    SvaraRadera
  2. Intressant läsning!
    Ska ta mig en ordentlig runda här inne idag för jag har av olika anledningar varit rätt inaktiv på bloggfronten.
    Hoppas att du har en bra dag!
    Kram och Pepp
    Sussie

    SvaraRadera