NÅGOT PIGGARE

Hjälp vilket bakslag i utbrändheten jag haft de senaste dagarna. Det är konstiga saker som kan utlösa min stresströskel märker jag. Just nu mycket tankar om framtiden. Igår var jag på ett möte med försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Mötet gick inte dåligt men det påverkar mig ändå väldigt negativt. Allt kommer ikapp. Jag har gjort allt hela mitt liv för att slippa sådana möten, när jag nu behöver deras hjälp känns det som ett enormt misslyckande och det som stör mig är att handläggarna verkar tycka att mitt funktionshinder gör det självklart att jag behöver deras hjälp men det är ju inte mitt funktionshinder som lett mig dit utan min utbrändhet som för mig nu är mycket större handikapp än mitt grundfunktionshinder. Just nu tillåter jag mig själv att vara förbannad över det för att det känns som om det aldrig kommer att släppa greppet om mig. Det är lockande att Just nu känns att återvända till mitt gamla jobb på heltid och låtsas att detta aldrig hänt. MEN jag vet ju innerst inne att det inte är något hållbart alternativ.

Idag är tröttheten lite mindre men den inre stressen stor egentligen utan förklaring. Jag höll på att bli tokig när jag skulle handla idag. Det var jättemycket folk, trots att klockan bara var 12. Men jag klarade det och jag har INTE använt ätande som tröst eller stressreducering och det är en superskön framgång. Jag väljer att inte träna idag heller utan jag vilar mig i form inför vägningen imorgon J . Det ska bli spännande eftersom jag denna vecka inte tjuvvägt mig en enda gång.  Det blev inte vila utan det blev cykling!! Jag ändrade mig och kom på att jag skulle testa om min inre stressmotor lugnade sig om jag fick jobba hårt fysiskt och jag tror att det var ett bra val, jag har ju hela kvällen på mig att ligga i sängen och vila.

HELGENS BAKSLAG

I helgen mådde jag av okänd anledning väldigt dåligt. När jag tänker efter började det efter mitt samtal hos psykologen i torsdags. Samtalen har en tendens att sätta igång tankar som till en början inte alltid är roliga eller är positiva.

På lördagen sov jag längre än vanligt och när jag vaknade kändes allt fel och dagen fylldes av tårar, oro, rastlöshet, frustration och jag spårade ut totalt när det gäller maten. Som tur var hade jag inte så mycket "dåligt" hemma som jag kunde äta, men det var inte bra och det blir självklart en dålig spiral eftersom jag mår dåligt av att spåra ut matmässigt också. Tyvärr lyckades jag inte bryta det på söndagen heller.

Jag känner mig verkligen besviken och arg på mig själv. Jag hade ju skött mig så bra hela veckan, skrivit upp allt och hållit mig till kalorigränsen och jag har ju annat att ta till än mat när jag mår såhär.

Nu idag när jag är tillbaka på banan igen, mår bättre på alla sätt blir jag lite rädd och förundrad över att för drygt tre år sedan mådde jag som jag gjorde i helgen VARJE DAG, inte heller då kunde jag se orsaken till mitt dåliga mående (vilket jag mycket oftare kan idag) och maten var min tröst och avledning.

I morse var som sagt var allt mycket bättre. Det enda smolket i bägaren var vågen och besvikelsen över att ha förstört veckans kämpande. Konstigt nog var vågen snäll. Det blev ett minus på 0,4 kg sedan förra måndagen. Om det resultatet stämmer och ökningen inte kommer senare nu i veckan kom jag väldigt billigt undan.

Slutsatsen jag drar är att jag behöver/vill/måste lära mig att använda mig av mina verktyg när det verkligen är skarpt läge istället för att ta till den enkla, välbekanta men dumma och smärtsamma vägen  - mat.

SNABB HJÄRNA I SEG KROPP

Handikapp är ju något situationsbundet. Först när det uppstår ett hinder/svårighet blir jag handikappad. I en anpassad miljö blir svårigheterna färre. I en bok jag skumläste stod det att föräldrarnas upplevelse av barnets funktionshinder/ handikapp påverkas av hur deras personligheter samspelar . Dvs i en familj där föräldrarna har ett lugnt temperament och en lugn takt upplevs ett rörelsehindrat barn, som kräver mer tid och tålamod som mindre handikappat, än i en familj där det är ett högre tempo. Samma sak gäller när det gäller tex ban med adhd, deras handikapp blir enligt boken mindre i en snabbare familj och vice versa.

Detta fick mig att tänka på mitt eget temperament och tempo. Jag har själv alltid sett mig som en väldigt lugn och sansad person, men samtidigt har jag alltid älskat när jag fått uppleva fart i tex diverse fordon. Jag har också märkt att det påverkar mitt humör positivt. Att för en stund få kliva ur det sega för att få uppleva lite tempo får mig att le och må bra. Jag behöver mycket intellektuell stimulans och trivs med tempo och utmaningar även i arbetet.

Det är först under rehabiliteringen från min utmattningsdepression som jag förstått att jag kanske inte alltid är så lugn som jag trott. Jag har lärt mig att känna igen och sätta ord på en stor inre stress. Jag är inte (längre) lugn som en filbunke i alla situationer. Jag drabbades av panikångest, oro, rastlöshet , stänger av kroppsliga signaler ect. Jag vågar nu släppa fram känslor av ilska och frustration över att allt jag ska göra tar väldigt lång tid och kräver mycket mer energi än vad det gör för andra utan funktionshinder.

Det jag tydligast sörjt eller saknat när det gäller mitt funktionshinder så är det upplevelsen att få springa,  förlytta mig snabbt, få upp pulsen och ut med adrenalinet. I min kropp går allt sakta, trögt, tungt och stelt.

Hur har de fysiska förutsättningarna påverkat min personlighet? Kanske är jag egentligen ingen lugn person? Kanske har jag formats till att bli det för att stå ut med min egen situation? Vad händer med måendet när psyket och kroppen inte stämmer överrens? Frågor som väckts i mig som jag inte har något svar på.

Jag har fått en award

Jag har fått en award! Den kommer ifrån Cinderella med bloggen en bal på slottet. När jag känner att jag inte gör mitt bästa när det gäller hälsan har jag haft väldigt svårt för att läsa om sådant som har med vikten att göra, men ett undantag har varit Cinderellas blogg som jag följt i vått och torrt. Länge i det tysta. Jag tror att hennes tankar fått mig att alltid hålla min egen hälsoresa levande. Tack för det. Awarden som jag fått består i att svara på nedanstående frågor och sedan låta dem gå vidare.

Varför började du blogga?
Jag kände en längtan efter att få bearbeta alla tankar som fanns i huvudet när det gäller att komma tillbaka efter min utmattningsdepression. Ett "privat" rum där jag kunde vända och vrida peppa och peppas. Mycket för att dokumentera mina framsteg. Bloggen startade jag i januari 2011 men den började inte riktigt leva förrän i maj och min förhoppning är att jag ska utnyttja den bättre och skriva mer om mina tankar och känslor än vad det blivit hittills.

Vilka bloggar följer du?
Jag följer många bloggar genom mitt rssflöde i google reader som jag kan rekomendera varmt. Oftast sker det ifrån mobilen på kvällen när jag lagt mig och på morgonen innan jag går upp. De som jag alltid följer med lite extra intresse är; Cinderella, Pernilla, Karin, Jonna, Joanna, Jenny.

Vilka favoritfärger har du?
Svart, plommon, millitärgrön.

Vilka favoritfilmer har du?
Kärlekens val, Nykeln till frihet.

Vilket land drömmer du om att besöka?
Island och USA samt ett återbesök till England.

ATT KOMMA TILLBAKA

Besöket i skogen i tisdags blev som tur var kortvarigt. Upp på hästen igen. Efter inlägget här var jag tillbaka på banan igen. Jag tror faktiskt att det är en av de största förändringarna. Jag gör misstag, erkänner och går vidare. Förhoppningsvis lär jag mig något också genom att se nyktert och reflekterande på "återfallet". Tidigare har jag ältat, ältat, ältat igen och varit väldigt hård och dömande mot mig själv vilket i sin tur har hindrat mig från att fortsätta kämpa med full kraft. Omstarterna har jag dessutom skjutit upp till nästa måndag, nästa månad, nästa höst eller nästa år. Jag tror faktiskt att detta förändrade förhållningsätt kan vara en nyckel till långvarig framgång. Fortsätta harva på, envetet kliva upp på hästen igen även efter den åttionde avkastningen.

SKÖN LÖRDAG

Jag tog igår kväll beslutet att jag idag skulle försöka att kompensera för min dåliga matdag igår eftersom jag verkligen vill ha ett minus nu på måndag. Jag tycker ändå att jag gör en hel del bra nu även om jag måste sluta med enstaka svackor som förstör hela veckans resultat. Jag sitter just nu och avnjuter min lördagsdrink; bestående av proteinpulver med chokladsmak, vatten, is och kanel, som intas på verandan med sugrör. Faktiskt riktigt gott. Jag kan än en gång konstatera att roliga och energigivande aktiviteter hjälper mig att stå ut med hunger och sug. Idag har jag promenerat utan musik, försökte genomföra en mindfulpromenad, dvs vara närvarande och observera känslor, dofter, ljud, synintryck etc. därför ingen musik eller registrering av sträckan men jag tror att jag gick långsammare än under mina normala powerwalks. Jag har också läst en hel del och fotat samt lagat mat utan stress och press. Tre saker som jag kommit fram till att jag mår bra av. Tänk att man kan må så dåligt så att man helt glömmer bort vad man tycker om att göra, vad man är duktig på och vad man mår bra av. Enda fördelen med det är att jag på vägen tillbaka blivit tvungen att testa nya saker. Saker som jag säkert inte skulle provat om livet bara rullat på.

NU ÄR DET GJORT

Mitt långa långa uppehåll från gymmet är brutet. Jag tog mig dit idag. Jag tycker alltid att det är "pinsamt" första gången jag ska dit efter ett långt uppehåll. Det är fånigt och självcenterat jag vet för logiskt sett förstår jag att instruktörerna och andra motionärer inte bryr sig om om jag är där eller inte, men ni vet, jag vill vara bäst, karaktärsfast och målmedveten och ett långt uppehåll från gymmet blir ett väldigt konkret kvitto på att jag varken är bäst, karaktärsfast eller målmedveten.

Att jag slutligen tog mig dit berodde egentligen på ett gräl eller på att jag kände mig kränkt och förbannad. Hade den där känslan jag skrev om tidigare att jag ville springa för att snabbt bli trött. Skillnaden idag varr att jag använde känslan och gjorde något konstruktivt. Trots gassande sol och bästa sommarväder packade jag gymväskan av ilska och frustration. Väl på gymmet var jag helt ensam, det var superskönt att vara ensam med tanke på ringrostigheten, men konstigt nog var jag inte så ringrostig som jag trott att jag skulle vara utan allt flöt på bra och jag hade inte tappat nämnvärt i styrka så nu är det bara att köra på. Det fungerade också utmärkt emot ilskan.

Jag har också bestämt mig för att idag åt jag min sista godisbit. Jag är egentligen emot förbud men idag har jag kommit fram till att jag inte alls tycker det är gott. Det ger mig en kick, men sedan obehag och leder mig in i onda spiraler. Jag vet att min kropp inte behöver godis och att jag tidigare klarat mig utan det i lååånga perioder. Anledningen till beslutet är som jag skrev ovan att jag inte ens gillar det längre, det inte är värt priset och att jag känner igen mig själv i mina klienters situation fast det i deras fall handlar om alkohol, narkotika eller spel.

Imorgon är det promenad som gäller och sedan ska jag fundera på mina affirmationer och påbörja en "visionboard" som Cinderella tipsade mig om.

På banan igen

Idag blev det en oplanerad sovmorgon. Det var längesedan jag sov såhär länge och jag måste erkänna att det var riktigt skönt. Kanske behövde det efter gårdagens trassel. Jag visste på förhand att den här veckan skulle bli en riktig prövning, jag letar arbetsträningsplats för att komma igång igen efter min sjukskrivning och vill inte arbetsträna där jag har min anställning och det väcker verkligen mycket känslor inom mig som ger sig uttryck i rastlöshet och oro vilket i sin tur gör "behovet" att tröstäta stort. Igår klarade jag inte att stå emot, men idag har det gått bra. Jag har jobbat aktivt med mindfulness mellan samtalen, vilket har fungerat förvånansvärt bra.

I morgon väntar ett nytt besök på arbetsförmedlingen. Min plan är att åka till gymmet före och att handla efteråt, men om jag känner mig för illa till mods struntar jag i handlingen, åker hem och vilar för att handla senare under eftermiddagen.

Jag valde att inte ta promenaden före frukost idag eftersom jag sov så länge, men till min stora glädje kom jag ut på min runda under eftermiddagen. Idag blev det teknikstrul och jag fick starta om tidtagningen efter ca 10 min, men därefter gick jag 2,54 km på 41 min. Idag njöt jag verkligen av promenaden. Förresten, jag går ju med stavar och har sett reklam om BungyPump-stavar. Är det någon av er som har testat?