I kursen "Tänk dig smal" blev vi påminda över att våra mål måste vara realistiska och det fick mig att tänka till. Jag tycker att jag satt ett realistiskt mål på ett kilo i månaden men jag tror att jag egentligen har andra mål innerst inne som gör att jag inte känner mig nöjd med mig själv.
Första gången jag gick ner i vikt hade jag ingen aning om vad mitt mål var. Jag var verkligen stolt och nöjd över varje hekto som försvann. Jag hade ingen uppfattning om hur det skulle vara att väga si eller så eftersom jag aldrig vägt så lite i vuxen ålder och inte trodde att det var möjligt för mig. Nu väger jag mer än jag gjorde när jag startade min förra viktresa bara det känns väldigt surt och blir till hinder. Jag är fast besluten om att jag vill ner till det som blev min målvikt förra gången. Jag vill ha kläderna igen. Många år har gått och jag har hoppat som en jojo upp och ner. Nu är jag väldigt viktmedveten och påverkas av vågens siffror mest negativt. Visst blir jag glad när det gått nedåt. Men jag kan inte låta bli att tänka på förrut och OM jag inte hade gått upp i vikt.
Inför det här året bestämde jag mig för att sätta långsiktiga mål för att lyckas och förhindra jojobantandet. Ett kilo per månad. 12 kilo minus på ett år är bra men ett kilo per månad känns som en låg ribba. Låg ribba känns extra jobbigt när jag inte klarar den heller vilket jag inte gjorde i mars och inte i april heller.
Men än är inte året slut :) Hur gör ni för att känna äkta stolthet och inte jämföra med andra eller tidigare försök?
Jag förstår precis hur du menar med realistiska mål. Jag har som mål att gå ner 0,5kg/vecka. Från början så hade jag precis som du som mål att tappa 1kg/månad.
SvaraRaderaDet tog längre tid för mig än för dig att förstå varför jag inte var nöjd med mig själv, och svaret är; för att jag inte var sann mot mig själv. Jag hade egentligen högre mål. Jag funderade på hur mycket jag var beredd att satsa och "offra" och efter den funderingen satte jag mitt nya mål och det var även då jag började motionera och slutade med mina "helgfester" som gjorde att jag jojade upp och ner.
Ner på veckorna och upp på helgerna.
Jag jämför inte med tidigare försök eftersom att jag nu gör en livsstilsförändring som ska hålla livet ut och inte vara en tillfällig lösning. Jag är stolt för det jag åstadkommer men har ibland svårt att se hur bra jag faktiskt är även fast jag talar om det för mig själv varje dag.
En smärre roman som svar på din fråga..
Ha en fin helg!
Hu, vilken svår fråga. Det är alltid enklast "första" gången, oavsett vilken metod man använder. Jag försöker nog bryta ner det i dagar och veckor i stället för månader. En bra dag är en bra dag :) Och ju fler bra dagar man har desto bättre går det. Jag försöker också tänka på att jag vill må bra, det är prio ett. Viktminskning är en bonus. Sen försöker jag gilla mig själv exakt som jag ser ut nu. Jag har börjat smörja muffinsmage och ridbyxlår med väldoftande body butter varje morgon, och jag accepterar nog mig själv mycket bättre nu efter några veckor. Jag ser ut så här, och det är okej. Det sitter i huvudet mycket. Som när man ser/hör tjejer, som enligt mina ögon är 100 procent perfekta, beklaga sig över feta lår och gäddhäng. Hallå? Jag är långt ifrån "perfekt" men jag duger precis som jag är. Jag är 43 år och kan inte se ut som 20 år.
SvaraRaderakram, pernilla be
Jag tänker nog som Pernilla, allt som leder i rätt riktning är bra och även om jag inte är nöjd med hur jag ser ut ur ett hälsoperspektiv eller rent "kosmetiskt" så är det ju ändå jag som är jag. JAG är inte en vikt, en storlek eller något annat kopplat till mitt utseende. Och så måste jag vara realistisk i det jag gör och prioritera; hellre överviktig än utsliten och klistrad mot en vägg...
SvaraRadera